måndag 11 juni 2012

Kan Du få plommonsaft ur en apelsin?




Jag tror att vi alla delar med oss till andra vad vi har inom oss:
"Du kan inte få plommonsaft ur en apelsin hur hårt du än kramar den" Wayne Dyer
"Älska din nästa såsom dig själv", står det i bibeln. Detta är mycket tänkvärda ord, som om de följdes skulle göra slut på de flesta konflikter vi människor skapat. Dessvärre är det många som enligt min uppfattning misstolkat dem på olika sätt. En del kräver kärlek från andra men är inte beredda att själva ge. Många har tolkat det som att man bara ska älska andra, tänka på andra och att det är egoistiskt att tänka på sig själv! Men bibelordens innebörd är ju faktiskt att vi bör älska andra som vi älskar oss själva. Detta betyder ju faktiskt att kärlek till oss själva är en nödvändig premiss för att kunna älska andra!
Jag upplever att många tror att de som trivs med livet, tycker om och är vän med sig själva, är otrevliga och egoistiska översittare som bara tänker på sig själva, medan de som inte mår så bra är realister som tänker på andra och är medkännande människor. Men frågan är om man någonsin kan tycka om och verkligen sätta andra i främsta rummet om man själv har känslor av underlägsenhet och att andra är bättre, vackrare, har mer tur osv; "Om jag inte kan, vågar eller vill, då ska tamejsjutton ingen annan göra det heller." Jag tycker iallafall att det är lättare att vara generös och unna andra att må bra och lyckas, när jag själv mår bra, har lite ömhet och förståelse för mig själv, och kan se på mina brister och förtjänster på ett humoristiskt och prestigelöst sätt.
Att tycka om sig själv, att ha kärlek till sig själv är inte, som många tror, samma sak som att vara egenkär och självgod. Att ständigt gå omkring och slå sig för bröstet och tala om hur bra man är, har ingenting med självkärlek att göra, utan är snarare ett uttryck för en stor osäkerhet/ rädsla och behov av andras bekräftelse. Det är lika illa som att gå omkring med att stort självförakt, förneka sig själv och tycka att man är värdelös. Beröm och uppmuntran tycker alla om att få, och vi behöver mycket träning i att både ge och få det, men det är stor skillnad på att tycka om det och vara beroende av det. Om man är vän med sig själv har man inget behov av att ständigt hävda sig och få bekräftelse från andra. Man känner sitt värde för att man är just den man är, vet att man är unik och att ingen kan allt men alla kan något. Många människor kan lätt räkna upp ett stort antal negativa saker om sig själva, men när det gäller de positiva är det mycket svårare. Vi behöver träna oss i att se det positiva i oss själva, bejaka, och fylla oss själva med kärlek, förtroende och respekt.
Att tycka om sig själv innebär att våga vara den man är och respektera sig själv just där man befinner sig på livets "resa". Man lyckas inte alltid med sina intentioner att bli en "bättre" och lyckligare människa och det är inte heller meningen, det finns lärdomar i både med-och motgångar. Huvudsaken är att man har just intentionen att bli medveten om sina egna tankar och reaktioner, hur de påverkar ens liv, och vad man vill och kan förändra. Vi kommer alla hit med olika premisser, en del går att ändra på, andra inte.

"När du kritiserar dig själv för något, fråga dig då: Kan jag göra något åt det? Om du kan: GÖR det. Om du inte kan: GLÖM det. Eller UTNYTTJA det" Ingalill Enbom


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar