Semestertider verkar vara relationernas "skärseld". Då ska vi förverkliga allt vi gått och drömt om under året, då ska allt bli precis så rosenskimrande som vi tänkt oss, och då ska helst vår partner vara så fantastisk som vi tänkt oss..... Men verkligheten är ofta annorlunda. Tänk om människor är som de är och inte som vi tycker att de "borde" vara? Tänk om det inte GÅR att ändra andra? Tänk om det bara går att förändra sin egen inställning (och därigenom påverka andra indirekt)?
Jag tror att våra relationer skulle flyta på mycket bättre om vi slutade skuldbelägga andra genom att kritisera, döma, "skriva manus" för hur andra ska bete sig, och försöka pressa in andra i vår egen form. Vi människor är mycket bra på att ständigt "tycka", uppfostra och tala om för andra när de gjort "fel", hur de ska göra och inte göra, även om ingen bett om vår uppfattning. Men finns det egentligen någon som är tillräckligt felfri för att göra det? Visst kan man ge råd om de är önskvärda men vi måste komma ihåg att det är oss själva vi avslöjar när vi dömer och skriver manus för andra; "-Hej, jag är en som gärna har fördömande tankar om andra, och som gärna vill tala om för andra att de gjort fel, eftersom jag tycker att jag är bättre än dem."
Hahaha...inser att detta har gällt mig många gånger!! VARFÖR är det SÅ lätt att irritera sig på andra (särskilt de som står oss nära) istället för att försöka korrigera sina egna "brister"...?? DET funderar jag ganska mycket på..
"Det vi ogillar omkring oss, behöver vi observera och ta lärdom av.... Genom att studera andras "misstag" kan vi undvika att själva göra dem....När vi upptäcker att vi föraktar andra människor för deras svagheter, behöver vi först lära oss att älska våra egna. Då först är vi fria från behovet av att döma och förakta." Kristina Wennergren
Jag tror att våra relationer skulle flyta på mycket bättre om vi slutade skuldbelägga andra genom att kritisera, döma, "skriva manus" för hur andra ska bete sig, och försöka pressa in andra i vår egen form. Vi människor är mycket bra på att ständigt "tycka", uppfostra och tala om för andra när de gjort "fel", hur de ska göra och inte göra, även om ingen bett om vår uppfattning. Men finns det egentligen någon som är tillräckligt felfri för att göra det? Visst kan man ge råd om de är önskvärda men vi måste komma ihåg att det är oss själva vi avslöjar när vi dömer och skriver manus för andra; "-Hej, jag är en som gärna har fördömande tankar om andra, och som gärna vill tala om för andra att de gjort fel, eftersom jag tycker att jag är bättre än dem."
Hahaha...inser att detta har gällt mig många gånger!! VARFÖR är det SÅ lätt att irritera sig på andra (särskilt de som står oss nära) istället för att försöka korrigera sina egna "brister"...?? DET funderar jag ganska mycket på..
"Det vi ogillar omkring oss, behöver vi observera och ta lärdom av.... Genom att studera andras "misstag" kan vi undvika att själva göra dem....När vi upptäcker att vi föraktar andra människor för deras svagheter, behöver vi först lära oss att älska våra egna. Då först är vi fria från behovet av att döma och förakta." Kristina Wennergren
Så sant så sant! Kristina Wennergren har jag besökt en gång för regression. :)
SvaraRaderaFörfattar just ett inlägg om detta att folk vi ha alla in i en fålla... verkar vara det som händer i LCHF sfären nu... så det var lite lustigt att du skrev på min blogg och ajg författar jsut lite av detta du nämner i detta inlägg... världen blir så liten ibland.
Kram
Du har så rätt Petra. Det är svårt och jobbigt att jobba med sig själv. Att se sina egna brister och börja arbeta med att bli bättre. Det är därför vi väljer att peka på andra och försöka få dom att ändra sig. Dom får göra jobbet och jag kan vänta med att ta tag i mitt. Vi är nog lite rädda och lata helt enkelt.
SvaraRadera/Jonas Dahlin