Kan du acceptera det som ÄR?

          Nu är jag tillbaks med mina undringar efter sommarlovet! Jag skriver om sådant jag går och funderar på/ undrar över....Välkomna tillbaks!

      För att må bra i relationen till vår övriga omgivning tror jag att det är viktigt att lära sig hantera och/eller acceptera det som "ÄR" = det som man ändå inte kan påverka!  Vissa människor klagar hela vintern på att det är för kallt, och sedan hela sommaren på att det är för varmt! Dessutom är våren för kort och hösten för lång! Men vädret och årstiderna är typiska exempel på något som är, och som inte ändrar sig för att man beklagar sig och mår dåligt! Många vill inte släppa sin "kontroll" över andra människor, händelser och ting. Man irriterar sig, har synpunkter på vad andra gör och inte gör, är och inte är... Tänk vad mycket onödig tid som slösas bort! Personligen har jag nytta av att tänka tvärt om " Folk BORDE vara lite knasiga ibland- för sanningen är att de ÄR det.. Det BORDE regna just nu- för det GÖR det.... Det BORDE bli rött ljus just när jag kommer-för det ÄR det..."   Jag förstår detta kan verka lustigt, men jag tränar mig att flyta MED verkligheten istället för MOT den. Och vet Du - det FUNGERAR bättre än man kan tro. För när kan man egentligen hålla sig som lugnast- när man är tänker "det borde INTE va´ så här... eller "Jo det borde va så här för det ÄR så här...?? Prova! Jag tränar mig varje dag och blir bättre och bättre! 

Vill Du stöpa andra i Din egen form?

    

     Semestertider verkar vara relationernas "skärseld". Då ska vi förverkliga allt vi gått och drömt om under året, då ska allt bli precis så rosenskimrande som vi tänkt oss, och då ska helst vår partner vara så fantastisk som vi tänkt oss..... Men verkligheten är ofta annorlunda. Tänk om människor är som de är och inte som vi tycker att de "borde" vara? Tänk om det inte GÅR att ändra andra? Tänk om det bara går att förändra sin egen inställning (och därigenom påverka andra indirekt)?

Tänk om Du får vad du ger?

    

     Jag upplever att många människor beter sig som om att de är övertygade om att man inte får något tillbaka om man inte ställer krav på andra, utan bara blir utnyttjad då. Men tänk om det är precis tvärt om? Tänk om det är så att man måste våga "släppa taget" om sina krav, ändra sina negativa tankar om andra, och ge utan förväntningar och antaganden för att verkligen få något tillbaka? För visst känns det inte bra att ta emot av någon vars "gåva" är överlastad med krav och behov, som även om de inte uttalas känns obehagligt fordrande. Kan detta månne vara en av anledningarna till många människors "tomhet" i dagens mycket kravfyllda samhälle, att man alltid vill ha en "försäkran" om att få tillbaka om man ger ut något?

                                              "Allt jag ger ut ges till mig själv". Gerald Jampolsky

Kan Du VERKLIGEN förlåta?

Har du hört berättelsen om de två munkarna? Jag tycker den är så bra på att symbolisera ett förhållningssätt som många av oss är fångade i. Emellanåt fastnar jag själv i den smeten, men inte lika ofta som förr..

När de två munkarna, som var på väg hem till klostret, kom fram till en flod som de var tvungna att korsa mötte de en ung vacker kvinna som också ville över, men vattnet var för djupt för henne. Då tog en av munkarna henne på ryggen och bar henne över. Den andre munken blev mycket upprörd och använde resten av tiden de hade på sin väg hem, till att läxa upp sin följeslagare; Vad skulle folk säga? Hade han glömt bort att han var munk? Hur kunde han vanära deras heliga tro genom att vidröra, och dessutom bära en kvinna? Hans kamrat lyssnade lugnt och tålmodigt till den ändlösa predikan, men sade till slut: "Broder, jag lämnade kvinnan vid flodstranden. Bär du fortfarande henne med dig?"

Är Du Skyldig till att beskylla andra?

 

Vi människor är mycket bra på att ge oss själva och varandra skuldkänslor för än det ena än det andra som vi tycker att andra är "skyldiga" oss: Andra borde förstå oss bättre, andra borde göra si och så osv... och vi använder "skulden" för att "manipulera" vår omgivning. Vi överöser varandra med beskyllningar vilket är vårt främsta redskap för att framkalla skuldkänslor . Vi beter oss ofta som om vi alla vore här för att bli dömda av varandra så att vi kan avgöra vem som har rätt, vem som är oskyldig och vem som är skyldig, och de flesta av oss är inte ens medvetna om hur mycket vi håller fast vid ilskna och angripande tankar mot människor i vår omgivning. Inte sällan de människor som "står oss närmast". 

"Kritiska tankar fungerar som bumeranger som återvänder och gör oss illa och får oss att må dåligt". Kristina Wennergren

ÄR det nödvändigt att Oroa sig?

 Många människor, kanske de flesta inklusive mig själv emellanåt, går omkring med en gnagande ångest över saker som hänt i det förflutna, eller något de tror ska hända i framtiden....

"Det är inte dagens erfarenheter som driver människor till vansinne. Det är samvetskval och ånger för något som hände igår, och fruktan för vad morgondagen kommer att avslöja." Robert Jones Burdette

Att tycka illa om Dig själv - ÄR det det värsta som kan drabba Dig??

:

Ja, det lär iallafall Goethe ha tyckt

"Det värsta som kan drabba en människa är att hon börjar tycka illa om sig själv." Goethe

Jag tror att jag delvis håller med honom...För att bli bättre vän med livet och sig själv tror jag att man måste man våga utmana jantelagen som fortfarande har ett starkt grepp om oss. Detta UTAN att misstolka utmaningen och bli en outhärdlig "besserwisser" som går omkring och slår sig på bröstet hela tiden! Jag tycker att författaren Kristina Wennergren skriver väldigt bra om jantelagen:

Kan Du få plommonsaft ur en apelsin?

Jag tror att vi alla delar med oss till andra vad vi har inom oss:

"Du kan inte få plommonsaft ur en apelsin hur hårt du än kramar den" Wayne Dyer

"Älska din nästa såsom dig själv", står det i bibeln. Detta är mycket tänkvärda ord, som om de följdes skulle göra slut på de flesta konflikter vi människor skapat. Dessvärre är det många som enligt min uppfattning misstolkat dem på olika sätt. En del kräver kärlek från andra men är inte beredda att själva ge. Många har tolkat det som att man bara ska älska andra, tänka på andra och att det är egoistiskt att tänka på sig själv! Men bibelordens innebörd är ju faktiskt att vi bör älska andra som vi älskar oss själva. Detta betyder ju faktiskt att kärlek till oss själva är en nödvändig premiss för att kunna älska andra!

Tror Du att Kärlek är att släppa Rädslan?

Hur ska man då finna sin inre frid? Ja, det är ett evighetsarbete, man blir aldrig "färdig". Jag tränar på detta varje dag. Ibland går det riktigt bra, och ibland inte alls...MEN man blir bättre med träning! "Svackorna" bli inte lika djupa om man faller i och man kommer snabbare upp igen. Ett steg på vägen till inre frid/ lugn kan vara att lära känna skillnad på sina ofta motstridiga känslor; Jag har haft nytta av Gerald Jampolskys böcker. Han förklarar så här: Hela det mänskliga känslospektrumet kan härledas till två ursprungliga delar som dessutom är varandras motpoler: Kärlek och Rädsla. För att bli vän med livet och sig själv är det viktigt att lära känna skillnad på dem.
Jampolsky mfl förklarar att vårt sinne fungerar som om det vore kluvet; vissa delar styrs av vår Rädsla och andra delar av Kärlek, men allt för ofta är vi kontakt med vår Rädsla. Ett kluvet sinne leder till en inre kamp med motstridiga tankar och handlingar vilket föder skuldkänslor som kan få oss att vara allt annat än kärleksfulla mot oss själva och andra.
 

Kan man ÄTA sig lugn?

Våra tankar har en mycket stor påverkan på våra liv. Man VAD vi tänker påverkas även av VAD vi ÄTER. Personligen upplever jag ett större inre LUGN när jag drar ner på kolhydraterna. Jag började med lågkolhydratkost för att bli av med mitt sötsug och diverse magproblem vilket jag också blivit. Som en förvånande bieffekt upptäckte jag också en inre klarhet och en mycket angenäm förmåga att bevara lugnet i situationer som tidigare stressat mig.

Har Du dessa symptom...på inre frid?

 Men vad innebär det egentligen att ha inre frid? Det är ganska svårt att beskriva detta rofyllda tillstånd (som inom den japanska kulturen kallas shibumi), eftersom alla upplever det olika, men författaren Wayne Dyer gör ändå ett försök:

"Inre fulländning innebär att sluta fred med sig själv, att svära på att undvika att bekämpa livet och istället förena sig med de naturliga krafterna i vårt universum och njuta av varje dag som ett under. Det betyder att fly gamla föreställningar som anställer förödelse inom oss själva och inom hela vårt universum. Det är ett slags accepterande av vår värld, en kärlek till oss själva som människor, en respekt för allt som lever och någonsin levat, en vägran att tänka på ett fientligt sätt och ett dagligt åtagande att göra världen till en bättre plats."

Jag är, liksom Dyer, fullkomligt medveten om att detta kan uppfattas som en livsfilosofi grundad på idealism som bortser från realiteterna i vår värld men jag tror inte det behöver vara så.  Vi VET redan och KAN redan eftersom vi som barn haft förmågan att befinna oss i detta sinnestillstånd av totalt varande och fascination inför livet.
"Lider" du av följande symptom? I så fall kan du ha "drabbats" av inre frid:

Inre frid - ditt ENDA mål?

"Håller du på att drunkna? Ett TIPS: koncentrera dig på att hålla dig flytande!"

Vi människor har många olika mål i livet som vi gärna vill se förverkligade för att anses som "lyckade"; pengar, jobb, utbildning, resor, fint hus och hem, familj, hälsa, bil, attraktion, ett långt liv, kärlek osv. Många av målen är jättebra men tyvärr står flera av dem ofta i konflikt med varandra vilket kan få oss att känna oss splittrade och ur balans. Att göra kanonkarriär samtidigt som man har småbarn och ett underhållskrävande hus i kombination med att vilja vara supertränad/ vara sexigaste partnern och dessutom umgås med allt och alla i tid och otid osv när det bara finns 24 h på dygnet...ÄR FÖR MIG EN GÅTA HUR MAN ORKAR!!
VAD är det vi egentligen jagar efter?  Är det inte INRE FRID vi egentligen söker i vår eviga strävan efter "lyckan"?
 

Är DU en positiv realist, eller?

"Tänk positivt!" har i dagens samhälle blivit lite av ett slagord utan större innebörd, och ofta med en ironisk underton. Optimister blir ofta bemötta med en viss skepticism eftersom många anser att man måste vara realist och inse att det inte går att vara positiv när man ser eländet i världen. Men det går faktiskt att vara en positiv realist! Att vara positiv realist innebär för MIG att:

• Man inte blundar för och undantränger negativiteter.

• Man vet att det negativa finns, att det alltid har funnits, och förmodligen alltid kommer att finnas, men man väljer att koncentrera sig på det positiva.

• Kan man göra en insats gör man det, annars låter man det negativa "passera", eftersom det inte gagnar någon om man låter sig "smittas" av det.

Positiva tankar attraherar och drar nämligen till sig fler positiva tankar, och de negativa gör på samma sätt med negativa tankar. Och båda sorter "sprider" sig i omgivningen som ringar på vatten. (se förra inlägget!)

Kan man dra tankar till sig?

Tänk om det är så att man sprider sina tankar omkring sig? Tankar är oerhört kraftfulla, både de positiva och de negativa, och fungerar som skapande krafter. Mycket förenklat kan man säga att:

• Positiva tankar ger energi, "lyfter" oss , gör oss piggare, friskare (läkarvetenskapen talar ofta om positivt tänkande som en viktig faktor vid behandling av sjukdomar), och gör det lättare att aktivt hantera omständigheterna i livet.

• Negativa tankar tar energi, "sänker" oss , gör oss trötta, passiva, kanske mer mottagliga för depressioner, infektioner och sjukdomar, och gör det svårare att få "flyt" i tillvaron.

Det påstås att vi tänker över 50 000 tankar om dagen (hur man nu räknat ut det?). Med tanke på hur mycket de påverar oss borde man kanske tänka sig för? Positiva tankar attraherar och drar nämligen till sig fler positiva tankar, och de negativa gör på samma sätt med negativa tankar. Och båda sorterna sprider sig i omgivningen som ringar på vatten.....

"-Men man måste väl vara realist? Det GÅR inte att vara positiv i dagens värld...." -Jo ,det går! Mer kommer i näst inlägg.....

Är Du vd på ditt eget hjärnkontor?

I barndomen inplanteras och rotas de flesta av våra tankar om livet och om oss själva genom åsikter, reaktioner, och handlingssätt hos kamrater och vuxna som står oss nära. Och när vi blir äldre har vi faktiskt en benägenhet att återskapa barndomens emotionella miljö, på gott och ont. Med tanke på detta kan det verka svårt att förstå att det är vi själva, och ingen annan, som faktiskt har kontrollen över våra tankar.

"Dina tankar är dina egna, enbart dina att behålla för dig själv, ändra, dela, eller fundera över. Ingen annan kan tränga in i ditt huvud och ta dina tankar såsom du upplever dem. Du behärskar sannerligen dina tankar och din hjärna är din att använda som du själv beslutar det."  Wayne Dyer

   

Vet du verkligen hur du är?

De flesta människor upplever att tankar och känslor är något man bara har, och som man har liten eller ingen möjlighet att påverka. Många upplever sig stå oskyddade i "känslovindar" som blåser och stormar in som de vill, och att det är andra människor som, genom sitt sätt att vara eller inte vara, styr deras tankar och känslor. Detta är inte alls konstigt eftersom vi burit med oss de tankebanor och mönster vi har väldigt länge, och ser dem som självklara och permanenta. Tillslut blir de som gamla filmer som spelas om och om igen och som kan ge oss känslan av att vi "känner" oss själva, och "vet" hur vi är:

"Jag är"; blyg, dominant, lat, pedantisk, ängslig, dålig i matte, svag i läsning, otålig, glömsk, slarvig, känslig, lättretlig, pratig, tyst etc etc. Vi försvarar våra "jag-är" med:

(1) "Typiskt mig."                             (3) "Jag kan inte hjälpa det."

(2) "Jag har alltid varit sådan."            (4) "Det är min läggning"       

Kan man missa att se skogen för att alla träden är i vägen?

"Ibland missar man det vackra i livet för tanken är upptagen på annat håll, men livet är det som pågår medan vi gör upp andra planer..."

                        

Är känslor det fysiska svaret på tankar?

Tankar, känslor och beteende är mycket intimt är förknippade med varandra. Författaren Wayne Dyer förklarar att känslor har sitt ursprung i tankar, och beteende har sitt ursprung i tankar och känslor. (Sedan påverkar dessa varandra inbördes, men Tanken är ursprunget). För att ha några emotionella upplevelser, måste man först ha en tanke. Om man gråter, skrattar, blir ilsken, nervös osv, så sker detta på en signal från tankecentrum. En känsla är alltså en fysisk reaktion på en tanke. Ofta försöker vi vuxna att dölja våra tankar och känslor genom att visa ett beteende som inte stämmer överens med dem, tex kan vi verka glada, optimistiska, lugna osv fast vårt inre är i kaos. Detta kan, om man inte blir medveten,  skapa disharmoni, i och mellan tanke, känsla och beteende, mellan den yttre och den  inre verkligheten. Vill man uppnå större harmoni och förändra en negativ känsla eller beteende måste man gå tillbaks till ursprunget och "bryta" tankecirkeln. Det låter ju lätt men det kan vara bland det svåraste man kan ge sig in på. Vi "tror" ju som sagt oftast att det vi tänker är "sant" och vem vill ändra sin "sanning".....Men det GÅR!!

                

Är vi offer för våra egna tankar?

Men, invänder många, man kan väl inte påverka vad som ska hända i livet och vilka omständigheter man ska hamna i? Nej, det kanske man inte kan, men här är budskapet att det är viktigt att göra en åtskillnad mellan det som händer oss och vår upplevelse av det. Om det, för att ta ett litet enkelt exempel, regnar en dag så blir vissa av oss förtjusta medan andra blir olyckliga. Alla har sin egen helt verkliga upplevelse av regnet. Och allt grundar sig på vad varje person har för tankar om just regnväder. Omedvetet väljer vi automatiskt en upplevelse som bekräftar och stöder de tankar vi redan har. Detta ger oss erfarenheter som används som grund för att bedöma verkligheten i nästa upplevelse.

       

           

Kan man inte se det man inte tror?

Titta noga på denna bild av två vackra flickor. Ser du något "läskigt" i bilden? Det gjorde inte jag. Men när jag väl upptäckte det så var det alldeles självklart och syntes hur tydligt som helst! Så tror jag det förhåller sig med ganska många saker i livet...